I dagens VLT har jag en artikel där jag bemöter SSM:s "informatör" Ulf Westers senaste felaktigheter som sol och solarier. Han går glatt på i ullstrumporna, och ignorerar som vanligt alla fakta som inte kommer från kosmetikaindustrin.
Läs inlägget i VLT. Vill du läsa mer, kolla in min artikel på Newsmill.
Roger Jönsson skriver på sin blogg om den "mycket duktiga" Veronica Palm som bevisat att sjukskrivningarna minskade under Socialdemokraterna. Men som ofta när man har med den härskande klassen att göra, får man en diet av halvsanningar serverad.
Anledningen till att antalet sjukskrivningar minskade under regeringen Persson var att man snabbt skyfflade över sjukskrivna till förtidspension. Det snyggade till statistiken och minskade konstnaderna. Något jag har personliga erfarenheter av och tidigare tagit upp.
Cyniskt? Visst. Men makten är alltid cynisk.
"Jag ringde vårt städbolag som drivs av invandrare som på en halvtimme skickade över en ryska som städade och sanerade trappen. Det är arbetslinjen det. att på en halvtimme på en söndag få fram en duktig städerska som gör ett duktigt jobb!"
Det skrev Reinfeldts pressekreterare Edvard Unsgaard på Facebook. För detta har han fått en del kritik i media. Men för att återvända till frågan i rubriken, så finns det faktiskt två svar:
Retoriskt, ja. Som representant för makten är det svårt att uttrycka in glädje över att någon lägre ner på samhällsstegen kommer hem och plockar bajs utan att få minuspoäng. Dessutom är direkt korkat att lägga till kommentaren om arbetslinjen. Å andra sidan kan en alltför stor fixering vid denna skitfråga göra att oppositionen framstår som en smula löjlig.
Sakligt, nej. Ett städföretag har rimligen som uppdrag att städa. Rycker man ut på söndagar får personalen dessutom OB-tillägg.
Och för att förekomma en del angrepp på grund av mitt eget yrk: Ja, jag har torkat piss och skit. Dessutom efter hederliga, socialdemokratiska, fackanslutna arbetare på Arendalsvarvet (vi snackar 80-tal). Låt oss säga att den proletära solidariteten slutade vid toadörren.
Vid ett tillfälle far det faktiskt någon som hade bajsat i duschen. Förmannen (tillika fackombudet) var helt säker på att det var en turk som hade gjort det. Hur han visste det utan att kontakta CSI vet jag inte.
Men ett brott kräver som alla deckarläsare vet både tillfälle och motiv. Eftersom alla turkar (och sydamerikaner, greker etc) var kollegor till mig, dvs städare, har jag svårt att se motivet.
Såvida det inte var hämnd från en kollega riktad mot mig personligen. Fast det spelar ingen roll nu; antar att det är preskriberat och inte ens ett fall för Cold Case-gruppen.
Fast manuset skulle helt klart bli bättre än det genomslittliga avsnittet av Oskyldigt Dömd.
Fortsätter kommentera Björn Elmbrants artikel i Arena, där han tar pulsen på våra partier och i vilken mån de har framtiden för sig. Elmbrants artikel är indelad i fem punkter, här är nummer två:
"2. Behöver vi den sortens partier som vi har i dag? Den politiska kampanjkultur där partierna härmar varandra med hjälp av det som kallas triangulering eller framing, reducerar väljarna till kunder. Partierna behöver inte heller sina medlemmar och supportrar, för konsulterna formulerar politiken. Om dessutom de politiska journalisterna sviker sin konsumentupplysande uppgift att visa på de olika meningarna i sak, utan nöjer sig med att sätta poäng på partiledarna, som gällde det "Let´s Dance", då töms partierna snabbt på sin mening.”
Vill man vara elak, kan man fråga sig om väljarna någonsin har varit annat än kunder. Medlemmarna däremot, har haft ett inflytande i politiken innan den är paketerad och klar. Och detta är viktigt. Detta innebär att medlemmen, till skillnad från väljaren bestämmer vilka alternativ som ska finnas tillgängliga att välja mellan.
Idag är under 3 % av befolkningen medlemmar i ett parti. Av dessa är förmodligen en majoritet ganska passiva. Aktiva partimedlemmar är alltså inte något slags gräsrötter, utan snarare en politisk elit som omfattar knappt ett par procent av befolkningen. Vilket den politiska eliten gjorde även i feodalsamhället, intressant nog.
Att konsulterna formulerar politiken tror jag inte på. Själv har jag jobbat som konsult åt ett antal socialdemokratiska partidistrikt, och har (som väl är) aldrig kommit i den situationen att jag skulle kunna påverka politiken. Dessutom anser jag det skulle vara ett prov på utomordentligt dålig konsultetik att försöka påverka politiken. Mitt jobb som konsult inom kommunikation, är att hjälpa organisationen att nå ut med sin ideologi och sina konkreta förslag. Inget annat. Ungefär som den klassiska bilden av den oväldige tjänstemannen som genomför politiska beslut oberoende av egen övertygelse.
Triangulering och framing är problem för väljarna, eftersom detta utjämnar skillnader och gör alternativen mindre tydliga. Men samtidigt är det samma sak i alla branscher; ju mer mogen branschen är desto mer lika blir alternativen. Alla mellanklassbilar är till exempel ganska lika. Det som sticker ut är i allmänhet nischprodukter; i bilbranschen Hummer eller Koenigsegg, inom politiken till exempel Feministiskt Initiativ, Sverigedemokraterna eller Priatpartiet.
De som sticker ut kan dessutom sällan bli annat än nischprodukter. 80 % av väljarna stödjer välfärdssamhället, ungefär som det ser ut. Visst, några vill ha lite högre skatt och bidrag, några vill ha lite lägre skatt och lite lägre bidrag. Men den grundläggande kombinationen av offentlig välfärd och marknadsekonomi är det få som ifrågasätter.
Detta är vad Reinfeldt fattade inför 2006: De gamla, tydligt ideologiska moderaterna skulle aldrig kunna nå över max 20 %. Exit nyliberalism, enter socialliberalism. S & M är politikens mellanklassbilar. Det är f ö samma projekt som Wetterstrand nu framgångsrikt driver; häll ut linssoppan, häll upp en latte istället.
Frågan är om triangulering/framing alls är möjlig att undvika? Socialdemokraterna triangulerade för decennier sedan, då man i praktiken släppte socialismen och blev ett slags socialliberaler. Dåvarande VPK har historiskt varit väldigt dåliga på triangulering. Resultatet: S blev ett statsbärande parti, och ett unikt fenomen i den demokratiska världen. VPK blev en krumelur på vänsterkanten, ständigt balanserande på 4 %-kanten. Min tes: Triangulering har alltid funnits, och kommer alltid att finnas. Den är nödvändig om man verkligen vill ha makt och ansvar. Republik, anyone?
Detta för oss över till de politiska journalisterna: Om skillnaderna i sak blir allt mindre, återstår bara poängsättning ”som i Let´s dance”. Så enkelt är det. Å andra sidan politik en av de sektorer där journalisterna starkast utmanas av bloggosfären. Jag kommer till exempel på mig själv, politiknörd och allt, med att allt mer sällan läsa mitt husorgans ledare. Debatt och analys får jag mycket bättre på webben.
Frågan är bara om det verkligen tömmer partierna på mening? Nischpartierna finns kvar, och när den stora koalitionen i mitten (som finns i praktiken men inte i retoriken) blir alltför trött kommer vi att få se nya aktörer som tar för sig. Något som redan håller på att hända. Detta kommer att tvinga de alltmer mainstreamade partierna i mitten att triangulera om, och därmed bättre tolka den allmänna folkviljan.
Jag hörde en gång en klok bankman säga "bankverksamhet ska vara tråkig, blir den spännande är det fara på färde". Det kanske är samma sak med politik?
Detta är ett viktigt ämne, och jag kommer därför att dela upp det i flera poster.
I Dagens Arena skriver Björn Elmbrandt om frågan huruvida de politiska partierna behövs. Och kommer, inte helt oväntat, fram till ett ”ja” efter att ha fört fem resonemang. Elmbrandts första diskussion lyder som följer:
”Behövs de politiska partierna? Gör tankeleken att folket väljer en beslutande församling av 100 twittrande medborgare, utan några partier men med hjälp av ett konsekvent personval. Vad är det oundvikliga som händer när dessa 100 individer samlas för första gången? Jo, alla ser sig om i hopen av nyvalda efter likasinnade och allierade, för att få fram de majoriteter, som behövs för att fatta de nödvändiga besluten. Det vill säga: även om vi skulle avsky partipolitiken och helst vill klara oss utan, är det första som händer när partierna avskaffats att de måste uppfinnas på nytt.”
Ja, kanske det. Men å andra sidan är det inte säkert att vi skulle få samma partier. Det finns till exempel idag ingen frihetlig vänster, eller höger för den delen, representerade bland riksdagspartierna. Den frihetliga/auktoritära dimensionen saknas i stort sett i svensk partipolitisk debatt. Exempel: De liberaler som blev djupt besvikna på FRA. Det beror bland annat på att de två stora (S&M) sällan visat någon större respekt för individens integritet.
Vidare kan man tänka sig att är skillnad på de riksdagsrepresentanter vi har idag, vilka har sin lojalitet mot partiet i första hand och väljarna i andra hand (Fredrik Federley, som svek sina liberala väljare i FRA-frågan) och politiker som har sin lojalitet mot väljarna i första hand och partiet i andra hand.
Alltså: Även om vi skulle få ett nytt partiväsende istället för det gamla, skulle det kunna medföra vinster. Och förluster. Att väga dem mot varandra är en öppen fråga.
To be continued.
(Via HAX)
Bloggen neatorama.com listar de 10 knäppaste uppfinningarna inom terroristbekämpning. Notera att de faktiskt fått patent.
Produkten ovan är min personliga favorit. Den bygger på att ett kevlarnät slungas mot den presumtive självmordsbombaren och därmed effektivt begränsar exsposionen. I alla fall om man bortser från att nätet måste ha en tyngd som neutraliserar sprängämnena. Jag är iofs humanistiskt och inte tekniskt utbildad, men så mycket förstår t o m jag. Hela listan här.
Snälla, berätta inte för FRA eller Instatsstyrkan om det här.
PS: Jag hittade som sagt länken till listan via HAX, som arbetar åt Piratpartiet i Bryssel. Märkligt att han missade att använda den som ammunition (ingen vits avses) mot patentsystemet. DS.
OK, nu tänker jag som innerstadsboende sticka ut hakan lite. Den just avslutade (?) vargjakten är en fullkomligt idiotisk idé.
Låt oss börja med att slå fast att jakt är en hobby. Inte något slags miljövård eller annan samhällsnyttig tjänst. Jägarförbundet är en hobbyorganisation som av någon anledning tas på mer allvär än, låt säga, WOW-spelare eller märklintågsfantaster. Skillnaden är bara att WOW-spelare och modelljärnvägsbyggare vet att de bara leker. Till skillnad från jägare som verkar tro att de gör något viktigt i skogen.
När det egentligen bara handlar om att träffa andra grabbar samt en och annan älg och ta sig ett järn (Med grabbarna, då alltså. Älgen får inget järn. Han får bly.)
Argumenten för vargjakt är bland annat att de tar kål på en och annan jakthund. Om nu målet är att skydda hundarna, borde jakt med hund helt enkelt förbjudas: 2010 dödades ca 30 hundar av vargar; 135 sköts av jägare som hade tagit en morgonkask för mycket. Dessutom har vad jag vet hundar aldrig varit utrotningshotade i Sverige.
Ett annat argument är att skydda boskap. Alla branscher bör bära sina kostnader för en bättre miljö och ekologi, det finns ingen anledning att särbehandla jordbruket. Massor av bensinstationer fick stänga när kravet på E85-pump kom. Alltså borde bönderna få tåla att bli av med ett och annat får. Dessutom talas det betydligt tystare av all den boskap som rivs av hundar.
Återstår att det är läskigt med vargar i skogen. Må så vara, men vad jag vet är det fler bärplockare som stångas ihjäl av tjurar än som rivs av vargar.
För övrigt är det djur som skadar överlägset flest människor faktiskt hundarna, som vi var så rädda om nyss. Ibland läser man om folk som inte vågar släppa ut barnen i skogen pga vargen. Det vore i så fall vore det mer motiverat att jag inte släppte ut barnen i Linnéstaden, med tanke på alla hundar. Men vad jag vet har inte Jägarförbundet föreslagit skyddsjakt på hund i storstad.
Kanske bäst att inte ge dem den idén, när jag tänker efter.
Vi bestämde oss för att gå på bio på juldagen. Valet föll på Jane "Pianot" Campions nya, Bright Star. Tyvärr.
Filmen är förvisso vackert fotad, men handlingen är totalt ointressant. Efter ett tag för man känslan av att sitta och bläddra i en rörlig katlog från NK, Filippa K eller Nygårds Anna.
Keats på en vacker sommaräng. Keats i en båt på en vacker sjö. Keats i en vacker salong. Keats drömmande. Keats skrivande. Keats med dekorativa bläckfläckar på fingrarna efter skrivandet. Keats hostande. Etc etc.
Dialogen är sällsynt platt, vilket i sig är intressant eftersom filmen handlar om en av de stora poeterna. Här saknas dock undertexten helt; det som sägs är det som sägs och man menar det man menar. Ungefär som i valfri svensk Beck/Wallanderfilm.
Dramaturgin är i stort sett frånvarande. Den dramatiska nerv som fanns i "Pianot" saknas helt. Inget oväntat händer, och det som händer annonseras TYDLIGT i god tid. No surprises.
Karaktärerna då? Tja, klippdockor är väl ett ord som dyker upp. De genomgår ingen utveckling, det förekommer ingen fördjupning, Keats kompis Brown går till exempel från att vara en surgubbe till att bli en surgubbe. Konflikterna är inget man ger två ruttna lingon i kors för.
Be att få en NK-katalog istället. Det blir billigare.
