Detta är ett viktigt ämne, och jag kommer därför att dela upp det i flera poster.
I Dagens Arena skriver Björn Elmbrandt om frågan huruvida de politiska partierna behövs. Och kommer, inte helt oväntat, fram till ett ”ja” efter att ha fört fem resonemang. Elmbrandts första diskussion lyder som följer:
”Behövs de politiska partierna? Gör tankeleken att folket väljer en beslutande församling av 100 twittrande medborgare, utan några partier men med hjälp av ett konsekvent personval. Vad är det oundvikliga som händer när dessa 100 individer samlas för första gången? Jo, alla ser sig om i hopen av nyvalda efter likasinnade och allierade, för att få fram de majoriteter, som behövs för att fatta de nödvändiga besluten. Det vill säga: även om vi skulle avsky partipolitiken och helst vill klara oss utan, är det första som händer när partierna avskaffats att de måste uppfinnas på nytt.”
Ja, kanske det. Men å andra sidan är det inte säkert att vi skulle få samma partier. Det finns till exempel idag ingen frihetlig vänster, eller höger för den delen, representerade bland riksdagspartierna. Den frihetliga/auktoritära dimensionen saknas i stort sett i svensk partipolitisk debatt. Exempel: De liberaler som blev djupt besvikna på FRA. Det beror bland annat på att de två stora (S&M) sällan visat någon större respekt för individens integritet.
Vidare kan man tänka sig att är skillnad på de riksdagsrepresentanter vi har idag, vilka har sin lojalitet mot partiet i första hand och väljarna i andra hand (Fredrik Federley, som svek sina liberala väljare i FRA-frågan) och politiker som har sin lojalitet mot väljarna i första hand och partiet i andra hand.
Alltså: Även om vi skulle få ett nytt partiväsende istället för det gamla, skulle det kunna medföra vinster. Och förluster. Att väga dem mot varandra är en öppen fråga.
To be continued.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar