Fortsätter kommentera Björn Elmbrants artikel i Arena, där han tar pulsen på våra partier och i vilken mån de har framtiden för sig. Elmbrants artikel är indelad i fem punkter, här är nummer två:
"2. Behöver vi den sortens partier som vi har i dag? Den politiska kampanjkultur där partierna härmar varandra med hjälp av det som kallas triangulering eller framing, reducerar väljarna till kunder. Partierna behöver inte heller sina medlemmar och supportrar, för konsulterna formulerar politiken. Om dessutom de politiska journalisterna sviker sin konsumentupplysande uppgift att visa på de olika meningarna i sak, utan nöjer sig med att sätta poäng på partiledarna, som gällde det "Let´s Dance", då töms partierna snabbt på sin mening.”
Vill man vara elak, kan man fråga sig om väljarna någonsin har varit annat än kunder. Medlemmarna däremot, har haft ett inflytande i politiken innan den är paketerad och klar. Och detta är viktigt. Detta innebär att medlemmen, till skillnad från väljaren bestämmer vilka alternativ som ska finnas tillgängliga att välja mellan.
Idag är under 3 % av befolkningen medlemmar i ett parti. Av dessa är förmodligen en majoritet ganska passiva. Aktiva partimedlemmar är alltså inte något slags gräsrötter, utan snarare en politisk elit som omfattar knappt ett par procent av befolkningen. Vilket den politiska eliten gjorde även i feodalsamhället, intressant nog.
Att konsulterna formulerar politiken tror jag inte på. Själv har jag jobbat som konsult åt ett antal socialdemokratiska partidistrikt, och har (som väl är) aldrig kommit i den situationen att jag skulle kunna påverka politiken. Dessutom anser jag det skulle vara ett prov på utomordentligt dålig konsultetik att försöka påverka politiken. Mitt jobb som konsult inom kommunikation, är att hjälpa organisationen att nå ut med sin ideologi och sina konkreta förslag. Inget annat. Ungefär som den klassiska bilden av den oväldige tjänstemannen som genomför politiska beslut oberoende av egen övertygelse.
Triangulering och framing är problem för väljarna, eftersom detta utjämnar skillnader och gör alternativen mindre tydliga. Men samtidigt är det samma sak i alla branscher; ju mer mogen branschen är desto mer lika blir alternativen. Alla mellanklassbilar är till exempel ganska lika. Det som sticker ut är i allmänhet nischprodukter; i bilbranschen Hummer eller Koenigsegg, inom politiken till exempel Feministiskt Initiativ, Sverigedemokraterna eller Priatpartiet.
De som sticker ut kan dessutom sällan bli annat än nischprodukter. 80 % av väljarna stödjer välfärdssamhället, ungefär som det ser ut. Visst, några vill ha lite högre skatt och bidrag, några vill ha lite lägre skatt och lite lägre bidrag. Men den grundläggande kombinationen av offentlig välfärd och marknadsekonomi är det få som ifrågasätter.
Detta är vad Reinfeldt fattade inför 2006: De gamla, tydligt ideologiska moderaterna skulle aldrig kunna nå över max 20 %. Exit nyliberalism, enter socialliberalism. S & M är politikens mellanklassbilar. Det är f ö samma projekt som Wetterstrand nu framgångsrikt driver; häll ut linssoppan, häll upp en latte istället.
Frågan är om triangulering/framing alls är möjlig att undvika? Socialdemokraterna triangulerade för decennier sedan, då man i praktiken släppte socialismen och blev ett slags socialliberaler. Dåvarande VPK har historiskt varit väldigt dåliga på triangulering. Resultatet: S blev ett statsbärande parti, och ett unikt fenomen i den demokratiska världen. VPK blev en krumelur på vänsterkanten, ständigt balanserande på 4 %-kanten. Min tes: Triangulering har alltid funnits, och kommer alltid att finnas. Den är nödvändig om man verkligen vill ha makt och ansvar. Republik, anyone?
Detta för oss över till de politiska journalisterna: Om skillnaderna i sak blir allt mindre, återstår bara poängsättning ”som i Let´s dance”. Så enkelt är det. Å andra sidan politik en av de sektorer där journalisterna starkast utmanas av bloggosfären. Jag kommer till exempel på mig själv, politiknörd och allt, med att allt mer sällan läsa mitt husorgans ledare. Debatt och analys får jag mycket bättre på webben.
Frågan är bara om det verkligen tömmer partierna på mening? Nischpartierna finns kvar, och när den stora koalitionen i mitten (som finns i praktiken men inte i retoriken) blir alltför trött kommer vi att få se nya aktörer som tar för sig. Något som redan håller på att hända. Detta kommer att tvinga de alltmer mainstreamade partierna i mitten att triangulera om, och därmed bättre tolka den allmänna folkviljan.
Jag hörde en gång en klok bankman säga "bankverksamhet ska vara tråkig, blir den spännande är det fara på färde". Det kanske är samma sak med politik?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar