Hej!
Skicka ett par spänn till Stadsmissionen. Ring 0939-100 1001, så skänker du hundra kronor. Eller sätt in ett belopp på gåvoplusgiro på 90 01 70-2 eller gåvobankgiro 900-1702.
Medan du skriver eller ringer kan du kolla in den här videon, som vi äldre herrar kallar film till musik.
Läste Collins krönika om SAAB i Aftonbladet för ett par dagar sedan. Han är en helt ok motorjournalist, men han vet uppenbarligen inte mycket om företagande. Under de senaste 20 åren har SAAB redovisat vinst 1 år. Det finns ingen ägare som i längden står ut med det.
Idag diskuteras det väldigt mycket om den kortsiktiga kvartalsekonomin, och den är ett stort problem. Men överdriven långsiktighet kan också bädda för problem. Till slut vänjer sig organsiationen vid att aldrig tjäna pengar, att det alltid vänder "nästa år", att det alltid finns "synergier" och annat som ska trolla fram mer pengar.
I artiklen skriver Collin även om hur andra länder satsat på sin fordonsindustri. Resonemangen känns igen från nationella flygbolag som tenderar att utnämnas till "nationalklenoder" eller "familjejuveler" oavsett om de tjänar pengar eller inte.
Missförstå mig inte; jag beklagar djupt det som drabbar alla de som nu blir arbetslösa. Jag har jobbat mycket med olika företag och organisationer och de allra flesta människor jag mött vill helt enkelt göra ett bra jobb.
SAAB har alltså haft engagerade medarbetare som tillverkat bra bilar, men någonstans har man inte räckt till. Den aspekt som ligger närmast till hands för mig att fundera över är varumärkesstrategin.
Varumärkesfrågor är nu inte en massa löst konsultbabbel, om nu någon till äventyrs tror det. Företag som är varumärkesdriva tjänar i snitt 14 % mer per år, jämför med de som struntar i det.
Problemet för SAAB är man inte kunnat bestämma sig; "Det är bilen som är ett jaktplan", "nej förresten ett lodjur", "nej det är bilen för designmedvetna", "nej förresten, det är ingenjörernas älskling". Ledningen har helt enkelt aldrig bestämt sig.
Resultatet: En otydlig identitet som gör kunderna förvirrade. Och det är en styggelse i all marknadsföring.
Ett exempel på alla märkliga beslut var när man mer eller mindre ägde begreppet "Turbo" i bilar som vanligt folk har råd med. Men som man sedan genom ett närmast osannolikt varumärkesschabbel lyckades tappa bort.
Man kunde till exempel tittat på Audi, som gjort resan från tysk tekniktrist bil till ett spännande alternativ. Audi införde fyrhjulsdirft för vanligt folk med sin Quattro, men till skillnad från SAAB slarvade man inte bort det. SAAB hade till och med sin motsvarighet till Audi TT; dvs Sonett redan på 60-talet.
Audi byggde sin identitet på de tekniska arvet, och använde vad som från börjar var en intern slogan "vorsprung durch technik", även i sin konsumentmarknadsföring. På tyska. I England hade man bara tillägget "...., as they say". Konkret produktfördel och skön mänsklig självironi. Det blir inte så mycket bättre.
Det är tragiskt när engagerade medarbetare blir av med jobbet på grund av en ledning som under decennier lyckats undvika att ta ta till sig all modern varumärkesforskning heter.
Sedan finns det såklart fler saker som gått snett, men det faller utanför mitt kompentensområde.
Johan Folin är en bloggande centerpartist, som faktiskt förtjänar allt stöd. Storyn är följande: Johan var ofin nog att skriva på sin blogg om de tjänster mäklarfirman Husera utfört åt honom.
Även om jag inte känner till sakförhållandet, så är det uppenbart att Johan är en missnöjd kund. Inte missnöjd på kritisk-kommentar-till -amaronen-på-parmiddagen-nivå, utan snarare på nu-hämtar-vi-högafflar-och-facklor-och-stormar-kontoret-nivå.
Bloggposten kommer till Mäklarsamfundets kännedom. Som självklart tar mäklaren på Husera i örat. Trodde ni ja.
Istället kontaktar Mäklarsamfundets VD, Jeanette Gustafsdotter (även styrelsededamot i Sveriges Radio, Fryshuset och i familjeföretaget Eco Gourmet) Johan och beordrar honom att ta bort bloggposten, annars blir det polisanmälan för förtal och brott mot personuppgiftslagen.
Johan har dock inte backat, utan lagt ut även detta på sin blogg.
Detta måste vara ett av de mest klockrena exempel på hur man inte hanterar sociala medier jag har sett. Direkt surrealistiskt blir det om du även läser intervjun med Gustafsdotter i SvD. Kort sammanfattning av intervjun: Blabla etik blabla trovärdighet blabla konsumentupplevelse blabla trygghet blabla kvalitet.
Om man är satt att företräda en bransch, som dessutom är ganska ifrågasatt ibland, ska man nog inte lägga krutet på att till varje pris försvara klantiga medlemmar.
Alltså: Om man tänker att polisanmälan är ett bra sätt att hantera missnöjda kunder, ska man nog tänka en gång till.
Gå nu in på Johans blogg och ge honom en trevlig julhälsning.
En fråga jag ofta får är om det är bra att använda kändisar i reklamen. Det kan vara bra, förutsatt att man
a) hittar en kändis som är någorlunda relevant (Jamie Oliver i ICA-reklamen) och att
b) kändisen inte används på ett sätt som snarare bygger kändisens eget kändisskap (kul reklamfilm med Robert Gustafsson, men vad var produkten nu igen).
Sedan finns det ju en annan risk; att kändisen ifråga gör bort sig på ett eller annat sätt. En del lever i tron att sport på det sättet är bättre än t ex rock eftersom sportstjärnor mer sällan knarkar. Å andra sidan tål en fotomodell eller rocker lite knark- och sexskandaler eftersom deras varumärke ofta bygger på lite bad boy/girl-image. En sund Slash eller Kate Moss? Hur sexigt är det på en skala?
Å andra sidan får det inte gå för långt - tänk på Pepsi och pedofilanklagelserna mot Michael Jackson (om de var sanna eller inte är irrelevant, vill du diskutera det gå till en juridikblogg). Särskilt om det kopplas till Pepsis dåvarande slogan - the Choice of a New Generation. Lite för ny, kanske.
Detta gör paradoxalt nog att sportstjärnor kan vara mer riskfyllda - de är ju ofta inhyrda föra att kommunicera hälsa och sunda värderingar. Det är alltså värre att Ludmilla käkar dopingpiller än att Kate Moss drar en lina.
Därför är veckas loser inom kändisreklamen Gilette, som lagt ut en förmögenhet på att anlita Roger Federer, Tiger Woods och Thierry Henri.
Med tanke på utvecklingen kanske Federer borde känna sig lite utsatt. Dessutom kommer deras slogan "Gillette - the best a man can get" i ett helt nytt ljus.
Ett nytt förslag är kanske "Cheat - will get you what you want".
De allra flesta totalitära system bygger faktiskt på idén om att man företräder det goda. Det spelar ingen roll om samhället bygger sina anspråk på religion (Iran, medeltidens Europa), det klasslösa samhället (Sovjet eller Kina) eller nationell gemenskap (Italien under fascismen).
De som bygger förtrycket uppfattar alltså sig sjävla som goda. Alltså är de som är emot dem definitionsmässigt onda. Alltså är det fritt fram att hata, förfölja, och plåga dem i största allmänhet. De är ju onda. Sedan är det ju alltid praktiskt med en fiende, för att hålla ihop de egna leden.
Och plötsligt har en ny rörelse visat totalitära ambitioner, nämligen den gröna. Så här säger klimatkämpen och TV-meterologen Pär Holmgren i programmet Korseld:
"Jag fick en fråga för ett antal år sedan "vad skulle du göra om du var statsminister?" Och då svarade jag att jag skulle snabbt avskaffa alla val. För att det jag ser framför mig nu (klimatfrågan, min anm), det är ungefär en lika stor utmaning som ett tredje världskrig."
Är den attityden vanlig i Holmgrens kretsar är det nog inte så konstigt att Climategate uppstod. Påminner lite om Nixons paranoida inställning som gav upphov till Watergate, the mother of all "-gates."
Om svaret är diktatur, är nog frågan felformulerad. Och om vi ska fortsätta krigsanalogin; i det andra världskriget förlorade diktaturerna mot demorkatierna samt Sovjetunionen, som senare förlorade det kalla kriget mot samma demokratier. Vad kan det komma sig?
Dessutom: De ingrepp G W Bush genomförde i medborgarnas integritet och frihet under kriget mot terrorismen är större än de som infördes i USA under andra världskriget. Japan, då en av världens starkaste krigsmakter, besegrades på fyra år. Kriget mot terrorismen är inne på sitt åttonde år, och moståndarna är några halvtokiga religiösa virrpannor.
Läs gärna Peter Englunds essä "En dag med tre färger" (ur "Brev från nollpunkten"). Den visar tydligt varför diktaturer i längden kommer till korta.
Såg att Veronica Palm går till storms mot de nya reglerna kring sjukförsäkring etc. Och visst, de nya reglerna kring sjukförsärking etc är ett taffligt hafsverk.
Men: Under sin graviditet blev min sambo svårt sjuk. Detta var 1997. Och ni - det tar mer och mer emot att skriva "vi" om Socialdemokraterna - var väldigt snabba med att slänga ut henne i förtidspension.
Persson & co såg ju att det blev billigare för staten, och att statistiken såg bättre ut; "antalet sjukskrivna minskar". Till råga på eldändet var hon egen företagare och det är ju inte en grupp som ni är kända för att prioritera.
Ingen myndighet har lagt två strån i kors under de här 12 åren för att försöka få ut henne i arbete, rehabilitera etc. Inte under de år ni hade makten, och inte under de år Alliansen haft makten.
Jag har därför mycket svårt att ta dig på allvar i den här debatten. Trodde faktiskt inte att jag någonsin skulle resonera så här, men jag känner allt mer att politik faktiskt bara är ett spel.
Lycka till vid köttgrytorna.
PS: Hyckleriet fortsätter. Men för att inte bara peka ut Palm är det fler som bjuder till. DS.
...Lars von Tirer! Åtminstone om detta stämmer. Alltså; Triers bolag Zentropa befinner sig i kris och de måste kicka personal. Sådant han hända den bäste, går företaget back så gör det.
Vad dom gör det hela så extremt osmakligt är att de som tatuerar in företagets logga har större chans att behålla jobbet.
OK, en hel del av mitt jobb går ut på att få medarbetare att ställa upp på företagets värderingar och att leva efter dem i sitt dagliga arbete.
Men det måste finnas en gräns någonstans. Och den har Trier & co med råge passerat.
Även om vi bortser (det är svårt, jag vet) från det osmakliga i hela processen kan vi ändå ifrågasätta om det är en bra idé.
Antag att det inte är de goda medarbetarna, Zentropa arbetar i en kreativ bransch och kreativa människor är notoriskt jobbiga och ifrågasättande, utan ja-sägarna och opportunisterna som stannar?
Men det är klart, en genre som titulerar sig själv "dogma" har väl vissa totalitära anspråk.
Hat och avsky riktat mot Den Andre är åstadkommer aldrig något konstruktivt, utan är bara ett sätt att vältra sig i de lägsta av mänskliga instinkter.
Och eftersom det är en mänsklig instinkt, finns den hos oss alla. Vissa går så långt att de gör hatet till ideologi; nazister (rashat), kommunister (klasshat) och religösa extremister (hat mot "otrogna").
Men hatet finns hos alla. Det till exempel därför filmerna och böckerna om Salander är så populära. De levererar skurkar som det är politiskt korrekt att hata, det finns inga förmildrande omständigheter som komplicerar bilden.
Den underliggande hämnarmoralen är dock densamma hos Dirty Harry och Lisbeth Salander. Och i båda fallen får publiken den oemotståndliga njutningen att se sitt hatobjekt krossas fullständigt. Skillnaden är bara att Millennium-filmerna har en modernare ideologisk fernissa.
Det är därför många debattörer förmodligen innerst inne, i själens allra dunklaste vrår, tycker det är rätt skönt att Sverigedemokraterna finns.
För en gångs skull finns det en grupp som det är helt legitimt att hata, förakta, avsky. Och det är helt legitimt att spy upp dessa känslor offentligt, helt utan hämningar. Den som hatar mest är bäst. Ställ invektiven på parad för inspektion. Låt oss tävla!
Nu har även goda demokrater fått sitt helt legitima hatobjekt. Nu får man spy på fula, dumma, korkade människor. Som man dessutom inte riskerar att möta när man tar sin morgonlatte i SoFo (eller Haga/Linné om man nu bor i Göteborg).
Det finns dock flera risker med SD-hatet:
I debatten mellan mångkulturromatiker och SD kommer SD-anhängarna att vinna. Helt enkelt för att det blivit en tävling i förenkling, och "de tar våra jobb/lever på bidrag" är lättare att förstå och ta till sig än "rasistiska strukturer".
En förenklingstävling vinns helt enkelt av dem bäste förenklaren. Inte av den som har rätt. Och SD är duktiga förenklare. Att sedan dessutom ge dem ett sympatikort att spela ut (se punkt 1 och 2 ovan) är rätt och slätt idiotiskt.
Det är inte bara rasister som borde fråga sig om något gott kan komma ur hat.
Uppdatering:
Ett bra exempel på hur man inte ska göra för att motverka SD finns här, notera millning och kommentarer: www.newsmill.se/artikel/2009/12/01/vi-maste-sansa-oss-i-kampen-mot-sverigedemokraterna
