De allra flesta totalitära system bygger faktiskt på idén om att man företräder det goda. Det spelar ingen roll om samhället bygger sina anspråk på religion (Iran, medeltidens Europa), det klasslösa samhället (Sovjet eller Kina) eller nationell gemenskap (Italien under fascismen).
De som bygger förtrycket uppfattar alltså sig sjävla som goda. Alltså är de som är emot dem definitionsmässigt onda. Alltså är det fritt fram att hata, förfölja, och plåga dem i största allmänhet. De är ju onda. Sedan är det ju alltid praktiskt med en fiende, för att hålla ihop de egna leden.
Och plötsligt har en ny rörelse visat totalitära ambitioner, nämligen den gröna. Så här säger klimatkämpen och TV-meterologen Pär Holmgren i programmet Korseld:
"Jag fick en fråga för ett antal år sedan "vad skulle du göra om du var statsminister?" Och då svarade jag att jag skulle snabbt avskaffa alla val. För att det jag ser framför mig nu (klimatfrågan, min anm), det är ungefär en lika stor utmaning som ett tredje världskrig."
Är den attityden vanlig i Holmgrens kretsar är det nog inte så konstigt att Climategate uppstod. Påminner lite om Nixons paranoida inställning som gav upphov till Watergate, the mother of all "-gates."
Om svaret är diktatur, är nog frågan felformulerad. Och om vi ska fortsätta krigsanalogin; i det andra världskriget förlorade diktaturerna mot demorkatierna samt Sovjetunionen, som senare förlorade det kalla kriget mot samma demokratier. Vad kan det komma sig?
Dessutom: De ingrepp G W Bush genomförde i medborgarnas integritet och frihet under kriget mot terrorismen är större än de som infördes i USA under andra världskriget. Japan, då en av världens starkaste krigsmakter, besegrades på fyra år. Kriget mot terrorismen är inne på sitt åttonde år, och moståndarna är några halvtokiga religiösa virrpannor.
Läs gärna Peter Englunds essä "En dag med tre färger" (ur "Brev från nollpunkten"). Den visar tydligt varför diktaturer i längden kommer till korta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar