Hat och avsky riktat mot Den Andre är åstadkommer aldrig något konstruktivt, utan är bara ett sätt att vältra sig i de lägsta av mänskliga instinkter.
Och eftersom det är en mänsklig instinkt, finns den hos oss alla. Vissa går så långt att de gör hatet till ideologi; nazister (rashat), kommunister (klasshat) och religösa extremister (hat mot "otrogna").
Men hatet finns hos alla. Det till exempel därför filmerna och böckerna om Salander är så populära. De levererar skurkar som det är politiskt korrekt att hata, det finns inga förmildrande omständigheter som komplicerar bilden.
Den underliggande hämnarmoralen är dock densamma hos Dirty Harry och Lisbeth Salander. Och i båda fallen får publiken den oemotståndliga njutningen att se sitt hatobjekt krossas fullständigt. Skillnaden är bara att Millennium-filmerna har en modernare ideologisk fernissa.
Det är därför många debattörer förmodligen innerst inne, i själens allra dunklaste vrår, tycker det är rätt skönt att Sverigedemokraterna finns.
För en gångs skull finns det en grupp som det är helt legitimt att hata, förakta, avsky. Och det är helt legitimt att spy upp dessa känslor offentligt, helt utan hämningar. Den som hatar mest är bäst. Ställ invektiven på parad för inspektion. Låt oss tävla!
Nu har även goda demokrater fått sitt helt legitima hatobjekt. Nu får man spy på fula, dumma, korkade människor. Som man dessutom inte riskerar att möta när man tar sin morgonlatte i SoFo (eller Haga/Linné om man nu bor i Göteborg).
Det finns dock flera risker med SD-hatet:
- Som hos alla missnöjespolitiker finns hos SD ett konspirationsteoretiskt drag. (Vänsterpopulister skyller på "borgerlig media", högerpopulister på "PK-media"). Om media ständigt diskuterar hur SD ska "hanteras" dvs bekämpas, ger man faktiskt SD i viss mån rätt. Och vatten på sin kvarn.
- Kopplat till konspirationsteorierna finns hos SD även ett drag av paranoia; "alla är emot oss". Ett allmänt hatande utan argument riskerar faktiskt att ge SD delvis rätt även här. Ännu mera vatten på SD-kvanen.
- Detta gör att deras sympatisörer (det är inte den hårda kärnan som är problemet, de är alldeles för få för att få politiskt inflytande på egen hand) gräver sin skyttegrav ännu djupare och blir svårare att nå med argument. Det går inte att vinna en diskussion genom att idiotförklara sin diskussionsmotståndare.
- Vilket i sin tur riskerar att leda till att diskussionen polariseras mellan mångkulturromantiker som inte ser några som helst problem med integrationen (och finns problem så är de alltid de etniska svenskarnas fel, "Kamali-teoremet") och rena rasister som härleder i stort sett alla samhällsproblem till invandringen (och finns det fördelar så är de marginella, typ gott med pizza, "Åkesson-teoremet").
I debatten mellan mångkulturromatiker och SD kommer SD-anhängarna att vinna. Helt enkelt för att det blivit en tävling i förenkling, och "de tar våra jobb/lever på bidrag" är lättare att förstå och ta till sig än "rasistiska strukturer".
En förenklingstävling vinns helt enkelt av dem bäste förenklaren. Inte av den som har rätt. Och SD är duktiga förenklare. Att sedan dessutom ge dem ett sympatikort att spela ut (se punkt 1 och 2 ovan) är rätt och slätt idiotiskt.
Det är inte bara rasister som borde fråga sig om något gott kan komma ur hat.
Uppdatering:
Ett bra exempel på hur man inte ska göra för att motverka SD finns här, notera millning och kommentarer: www.newsmill.se/artikel/2009/12/01/vi-maste-sansa-oss-i-kampen-mot-sverigedemokraterna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar